Senaste inläggen

Av Hanna - 1 september 2012 15:27

...ja den sprack stenhårt, och med en hög smäll dessutom!


I höstas gjorde jag det som jag egentligen velat göra länge. Jag försökte ta mitt liv. När jag hade sjunkit så långt ner i helvetet att jag kände att det inte fanns någon som helst chans för mig att ta mig upp igen så ville jag ite längre finnas. Fegt tycker vissa, men jag vet att det finns de som faktiskt förstår mig och vet vad jag talar om. Så ni som anser detta vara fegt har inte befunnit er på den hemska plats i livet som jag fortfarande befinner mig på. 

Uppenbarligen så gick det inte som jag ville :/ och för detta är jag förbannad! 

I stället för att dö blev jag inlåst på ett sjukhus då jag ansågs vara en fara för mig själv. Så här satt jag nu inlåst med en psykos så hemsk att jag än idag minns känslorna jag hade då. 


Så, ensam vandrade jag på detta sjukhus med hallucinationer så verkliga att jag pratade med dem, och olika ljud som jag egentligen visste inte fanns, men ändå va där så verkliga att jag trodde på dem. Världen var nu helt emot bara mig! 


Svar nej, jag ångrar inte det jag gjort. 

På grund av detta vet jag att jag är stark att klara av det mesta. Visst dalar mitt mod och min tro på mig själv ofta, bilden av mig själv ser annorlunda ut efter detta. Vilket gör mig stolt över att jag är jag, för jag är speciell.


Jag kan idag känna vissa personers känslor utan att vara i närheten av dem, detta för att jag öppnat vissa sinnen. Jag hör även bättre än innan, så det är inget problem för mig att lyssna på många olika konversationer samtidigt. Även om personerna som pratar inte vill att någon ska höra, så hör jag. Allt jag behöver göra är att vara mottaglig för att höra. Ungefär som en av och på-knapp :)


De svin som jag har stött på sen detta har jag valt att inte kalla svin i deras ansikte, utan jag håller det för mig själv. De vet vilka de är i alla fall så jag väljer att inte sjunka lika lågt som dem. De som medvetet har utnyttjat mig, varit elaka, talat elakt eller liknande kommer att få sitt straff med eller utan min inblandning - Karma!


Jag ligger fortfarande på botten och krälar i hopp om att en dag kunna ta mig upp. Det som gör att jag fortsätter är vetskapen om att jag är medvetande om det...

Av Hanna - 9 december 2011 13:57

Tänkt och tänkt utan att komma framåt på något sätt. Misslyckat!


Tror att jag trivs i ett tillstånd som inte är tillåtet att trivas i. Varför ska det vara så tabu? Var och varannan människa gör det ju. Så träffade jag då honom som var lika öppen för det som jag. Jag såg en chans, en möjlighet att få göra det jag trivs med. Jag kunde äntligen få försvinna ibland, glida in i min lilla bubbla där allt var så bra och jag mådde så bra (intalar jag mig i alla fall). Å jag hade dessutom sällskap.


I min bubbla är jag fri, det är min egen bubbla. Ni som har en vet vad jag menar. Det finns ingen som kan ta den ifrån mig. Där bestämmer bara jag. 


Du och jag hittade varandra från första stund, jag mådde så bra när jag fick vara med dig. Men sen försvann du och där rasade min värld första gången det här året. Jag letade, frågade alla jag kunde fråga men det var ingen som vill svara. Nån månad senare gav jag upp och skickade det sista sms:et till dig, OCH FICK SVAR! Det hade varit bäst om du hade fortsatt att vara borta, men nu var du tillbaka. Jag trodde jag skulle få en hjärt-attack, så glad blev jag av det där förbannade lilla plinget på min telefon som jag visste kom från dig. HELVETE!

Nu började vi om. Vi sågs, smög in i min bubbla och var där tillsammans några timmar. Sen dödade du mig inombords gång på gång genom att ignorera mig i perioder. Du gör så än idag. 


Man kan tycka att jag är naiv som fortsätter detta destruktiva beteende. Så lätt att bara säga: Skit i honom. Varför bryr du dig? Varför fortsätter du träffa honom då?

Jag har inget bra svar att ge på alla dessa frågor och förmaningar jag får. 

Tro mig. Jag har bannat mig själv så mycket, skällt på mig, satt upp planer för hur jag ska sluta. Men det går inte. Är det någon annan som sitter på svaret för detta så DO TELL för sjutton.


Men de saker han säger till mig de få gånger han är närvarande är inte sånt man säger till vem som helst. Se, jag går i försvar igen. Ja må så va då. Men det är sant. Jag kan inte säga det han säger till vem som helst. De han säger har mening och betydelse. Jag råkar veta att han inte slänger ur sig saker för sakens skull. Därför fortsätter jag, fortsätter hoppas på att NÅN dag kanske det händer.


Å nu har jag glidit iväg från poängen igen, fan.

Antar att jag återigen försöker hitta en mening med allt som jag gör. Men måste erkänna för mig själv att jag inte hittade den idag heller. Hittade inte anledningen till att jag gör som jag gör. Varför fortsätter jag.


Fortsättning förljer på mitt år av hemskheter.

Bubblan, here I come... 


Av Hanna - 6 december 2011 13:44

Jag vet inte vad som har hänt den senaste tiden. Utan att jag har märkt det så har jag sakta glidit ner till ett mörkt ställe, oförmögen att ta mig upp på egen hand.

Mitt sinne har inte hängt med kroppen alls. Trodde att allt var ok, eller låtsades att allt var ok kanske är ett bättre sätt att uttrycka det på. Allt var ju som vanligt, eller? 


Mina dagar flöt på som vanligt. Jobbade, hade mina barn varannan vecka, träffade mina vänner som vanligt. Ja ni vet. Det var vi denna tiden fem år sen jag senast besudlat min kropp med en annan drog utöver alkohol. Varför jag bestämde mig för att göra detta nu har jag ingen aning om. Det har nu gått ett år sen denna gången och min värld har rasat åtskilliga gånger under detta långa år. 

Jag träffade någon (vilken klyscha va?) som jag fattade tycke för på en gång. Han var fantastisk på alla sätt och vis, förutom de sätt han hela tiden dödade mig inombord på. Ändå ville jag fortsätta. Fortsätta försöka vara hans, få hans uppmärksamhet och kan ju berätta att jag än idag 8 månader senare faller för honom så fort han hör av sig. Jag är patetisk. Tror det var med detta allt startade, men jag är inte helt säker. 


Måste försöka komma på hur det gick till...

Av Hanna - 22 juni 2010 23:13

I det tysta har det pågått en kamp mellan oss. En kamp som har varat i över ett halvår. Men idag så vann jag och mitt sinne kan nu få ro från detta. 

Du var en besvikelse, inte alls som jag hade trott att du skulle vara. Jag kom och såg dig, kände först oro inför vad som skulle komma. Men du var för snabb. För snabb att visa att du befann dig längre ner än mig. 

Du skyndade dig att skaka min hand och berömma mitt hår. varför? För att du själv kanske plötsligt insåg att du inte alls var så speciell som du hela tiden utgett dig för att vara. Du såg att jag hade mer. 

Jag gick därifrån med ett högt huvud och allt annat positivt som jag har kvar. Du står ensam. 


Jag har kvar min familj trots alla motgångar du varit med att utsätta mig för. Jag ser nu att jag är den som är stark. Stark nog att klara av även dig. 

Nu kan jag inte annat än att se framåt, för du är borta. Undanstoppad långt därinne och snart förmodligen även glömd. 


Lycka 

:)

Av Hanna - 2 juni 2010 10:20

Ibland är det svårt. Svårt att hinna med, både sig själv och andra. Varför är det ingen som berättar att det ska vara så svårt. Alla talar hela tiden om det underbara och att man är så lycklig. Ja det stämmer, till viss del. Men aldrig är det någon som talar om att man vissa dagar bara vill skrika högt och gömma sig för världen. Det är ingen som berättar att bara för att man gör ett visst val så ska man sluta att existera på andra bitar i livet. Kan man inte bara vara ärlig. Jag tror inte det finns någon i samma situation som jag som hela tiden, konstant bara är lycklig. Då är de inte människor eller så ljuger de för sig själva.

Jag anser mig själv inte bara vara mamma till två underbara barn, utan även människa, jag är ju fortfarande en egen person med egna behov och egna tankar som måste höras. 

Jag kan bli så arg när jag hela tiden får höra och läsa att allt är så toppen för alla. Är jag ensam om att tycka att det är jobbigt emellanåt? Varför vill alla skriva om bra saker och sätta upp en fasad om att allt är strålande hela tiden. Vem försöker ni lura? 

Missförstå mig inte. Jag är inte bitter, heller inte olycklig. Jag är bara realistisk. Jag är glad för vad jag har, lycklig över att ha två fina barn som ger mig stor glädje. Men det är inte det enda de ger. Mycket huvudbry tillkommer med rollen. Ska det inte vara så? Hmmm...

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2012
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards