...ja den sprack stenhårt, och med en hög smäll dessutom!

I höstas gjorde jag det som jag egentligen velat göra länge. Jag försökte ta mitt liv. När jag hade sjunkit så långt ner i helvetet att jag kände att det inte fanns någon som helst chans för mig att ta mig upp igen så ville jag ite längre finnas. Fegt tycker vissa, men jag vet att det finns de som faktiskt förstår mig och vet vad jag talar om. Så ni som anser detta vara fegt har inte befunnit er på den hemska plats i livet som jag fortfarande befinner mig på. 

Uppenbarligen så gick det inte som jag ville :/ och för detta är jag förbannad! 

I stället för att dö blev jag inlåst på ett sjukhus då jag ansågs vara en fara för mig själv. Så här satt jag nu inlåst med en psykos så hemsk att jag än idag minns känslorna jag hade då. 

Så, ensam vandrade jag på detta sjukhus med hallucinationer så verkliga att jag pratade med dem, och olika ljud som jag egentligen visste inte fanns, men ändå va där så verkliga att jag trodde på dem. Världen var nu helt emot bara mig! 

Svar nej, jag ångrar inte det jag gjort. 

På grund av detta vet jag att jag är stark att klara av det mesta. Visst dalar mitt mod och min tro på mig själv ofta, bilden av mig själv ser annorlunda ut efter detta. Vilket gör mig stolt över att jag är jag, för jag är speciell.

Jag kan idag känna vissa personers känslor utan att vara i närheten av dem, detta för att jag öppnat vissa sinnen. Jag hör även bättre än innan, så det är inget problem för mig att lyssna på många olika konversationer samtidigt. Även om personerna som pratar inte vill att någon ska höra, så hör jag. Allt jag behöver göra är att vara mottaglig för att höra. Ungefär som en av och på-knapp :)

De svin som jag har stött på sen detta har jag valt att inte kalla svin i deras ansikte, utan jag håller det för mig själv. De vet vilka de är i alla fall så jag väljer att inte sjunka lika lågt som dem. De som medvetet har utnyttjat mig, varit elaka, talat elakt eller liknande kommer att få sitt straff med eller utan min inblandning - Karma!

Jag ligger fortfarande på botten och krälar i hopp om att en dag kunna ta mig upp. Det som gör att jag fortsätter är vetskapen om att jag är medvetande om det...