I det tysta har det pågått en kamp mellan oss. En kamp som har varat i över ett halvår. Men idag så vann jag och mitt sinne kan nu få ro från detta. 

Du var en besvikelse, inte alls som jag hade trott att du skulle vara. Jag kom och såg dig, kände först oro inför vad som skulle komma. Men du var för snabb. För snabb att visa att du befann dig längre ner än mig. 

Du skyndade dig att skaka min hand och berömma mitt hår. varför? För att du själv kanske plötsligt insåg att du inte alls var så speciell som du hela tiden utgett dig för att vara. Du såg att jag hade mer. 

Jag gick därifrån med ett högt huvud och allt annat positivt som jag har kvar. Du står ensam. 

Jag har kvar min familj trots alla motgångar du varit med att utsätta mig för. Jag ser nu att jag är den som är stark. Stark nog att klara av även dig. 

Nu kan jag inte annat än att se framåt, för du är borta. Undanstoppad långt därinne och snart förmodligen även glömd. 

Lycka 

:)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

...ja den sprack stenhårt, och med en hög smäll dessutom!   I höstas gjorde jag det som jag egentligen velat göra länge. Jag försökte ta mitt liv. När jag hade sjunkit så långt ner i helvetet att jag kände att det inte fanns någon som helst chans...

Tänkt och tänkt utan att komma framåt på något sätt. Misslyckat!   Tror att jag trivs i ett tillstånd som inte är tillåtet att trivas i. Varför ska det vara så tabu? Var och varannan människa gör det ju. Så träffade jag då honom som var lika öp...

Jag vet inte vad som har hänt den senaste tiden. Utan att jag har märkt det så har jag sakta glidit ner till ett mörkt ställe, oförmögen att ta mig upp på egen hand. Mitt sinne har inte hängt med kroppen alls. Trodde att allt var ok, eller låtsades...

Ibland är det svårt. Svårt att hinna med, både sig själv och andra. Varför är det ingen som berättar att det ska vara så svårt. Alla talar hela tiden om det underbara och att man är så lycklig. Ja det stämmer, till viss del. Men aldrig är det någon s...