Ibland är det svårt. Svårt att hinna med, både sig själv och andra. Varför är det ingen som berättar att det ska vara så svårt. Alla talar hela tiden om det underbara och att man är så lycklig. Ja det stämmer, till viss del. Men aldrig är det någon som talar om att man vissa dagar bara vill skrika högt och gömma sig för världen. Det är ingen som berättar att bara för att man gör ett visst val så ska man sluta att existera på andra bitar i livet. Kan man inte bara vara ärlig. Jag tror inte det finns någon i samma situation som jag som hela tiden, konstant bara är lycklig. Då är de inte människor eller så ljuger de för sig själva.

Jag anser mig själv inte bara vara mamma till två underbara barn, utan även människa, jag är ju fortfarande en egen person med egna behov och egna tankar som måste höras. 

Jag kan bli så arg när jag hela tiden får höra och läsa att allt är så toppen för alla. Är jag ensam om att tycka att det är jobbigt emellanåt? Varför vill alla skriva om bra saker och sätta upp en fasad om att allt är strålande hela tiden. Vem försöker ni lura? 

Missförstå mig inte. Jag är inte bitter, heller inte olycklig. Jag är bara realistisk. Jag är glad för vad jag har, lycklig över att ha två fina barn som ger mig stor glädje. Men det är inte det enda de ger. Mycket huvudbry tillkommer med rollen. Ska det inte vara så? Hmmm...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

...ja den sprack stenhårt, och med en hög smäll dessutom!   I höstas gjorde jag det som jag egentligen velat göra länge. Jag försökte ta mitt liv. När jag hade sjunkit så långt ner i helvetet att jag kände att det inte fanns någon som helst chans...

Tänkt och tänkt utan att komma framåt på något sätt. Misslyckat!   Tror att jag trivs i ett tillstånd som inte är tillåtet att trivas i. Varför ska det vara så tabu? Var och varannan människa gör det ju. Så träffade jag då honom som var lika öp...

Jag vet inte vad som har hänt den senaste tiden. Utan att jag har märkt det så har jag sakta glidit ner till ett mörkt ställe, oförmögen att ta mig upp på egen hand. Mitt sinne har inte hängt med kroppen alls. Trodde att allt var ok, eller låtsades...

I det tysta har det pågått en kamp mellan oss. En kamp som har varat i över ett halvår. Men idag så vann jag och mitt sinne kan nu få ro från detta.  Du var en besvikelse, inte alls som jag hade trott att du skulle vara. Jag kom och såg dig, kände ...