Tänkt och tänkt utan att komma framåt på något sätt. Misslyckat!

Tror att jag trivs i ett tillstånd som inte är tillåtet att trivas i. Varför ska det vara så tabu? Var och varannan människa gör det ju. Så träffade jag då honom som var lika öppen för det som jag. Jag såg en chans, en möjlighet att få göra det jag trivs med. Jag kunde äntligen få försvinna ibland, glida in i min lilla bubbla där allt var så bra och jag mådde så bra (intalar jag mig i alla fall). Å jag hade dessutom sällskap.

I min bubbla är jag fri, det är min egen bubbla. Ni som har en vet vad jag menar. Det finns ingen som kan ta den ifrån mig. Där bestämmer bara jag. 

Du och jag hittade varandra från första stund, jag mådde så bra när jag fick vara med dig. Men sen försvann du och där rasade min värld första gången det här året. Jag letade, frågade alla jag kunde fråga men det var ingen som vill svara. Nån månad senare gav jag upp och skickade det sista sms:et till dig, OCH FICK SVAR! Det hade varit bäst om du hade fortsatt att vara borta, men nu var du tillbaka. Jag trodde jag skulle få en hjärt-attack, så glad blev jag av det där förbannade lilla plinget på min telefon som jag visste kom från dig. HELVETE!

Nu började vi om. Vi sågs, smög in i min bubbla och var där tillsammans några timmar. Sen dödade du mig inombords gång på gång genom att ignorera mig i perioder. Du gör så än idag. 

Man kan tycka att jag är naiv som fortsätter detta destruktiva beteende. Så lätt att bara säga: Skit i honom. Varför bryr du dig? Varför fortsätter du träffa honom då?

Jag har inget bra svar att ge på alla dessa frågor och förmaningar jag får. 

Tro mig. Jag har bannat mig själv så mycket, skällt på mig, satt upp planer för hur jag ska sluta. Men det går inte. Är det någon annan som sitter på svaret för detta så DO TELL för sjutton.

Men de saker han säger till mig de få gånger han är närvarande är inte sånt man säger till vem som helst. Se, jag går i försvar igen. Ja må så va då. Men det är sant. Jag kan inte säga det han säger till vem som helst. De han säger har mening och betydelse. Jag råkar veta att han inte slänger ur sig saker för sakens skull. Därför fortsätter jag, fortsätter hoppas på att NÅN dag kanske det händer.

Å nu har jag glidit iväg från poängen igen, fan.

Antar att jag återigen försöker hitta en mening med allt som jag gör. Men måste erkänna för mig själv att jag inte hittade den idag heller. Hittade inte anledningen till att jag gör som jag gör. Varför fortsätter jag.

Fortsättning förljer på mitt år av hemskheter.

Bubblan, here I come...