I det tysta har det pågått en kamp mellan oss. En kamp som har varat i över ett halvår. Men idag så vann jag och mitt sinne kan nu få ro från detta. 

Du var en besvikelse, inte alls som jag hade trott att du skulle vara. Jag kom och såg dig, kände först oro inför vad som skulle komma. Men du var för snabb. För snabb att visa att du befann dig längre ner än mig. 

Du skyndade dig att skaka min hand och berömma mitt hår. varför? För att du själv kanske plötsligt insåg att du inte alls var så speciell som du hela tiden utgett dig för att vara. Du såg att jag hade mer. 

Jag gick därifrån med ett högt huvud och allt annat positivt som jag har kvar. Du står ensam. 

Jag har kvar min familj trots alla motgångar du varit med att utsätta mig för. Jag ser nu att jag är den som är stark. Stark nog att klara av även dig. 

Nu kan jag inte annat än att se framåt, för du är borta. Undanstoppad långt därinne och snart förmodligen även glömd. 

Lycka 

:)

Ibland är det svårt. Svårt att hinna med, både sig själv och andra. Varför är det ingen som berättar att det ska vara så svårt. Alla talar hela tiden om det underbara och att man är så lycklig. Ja det stämmer, till viss del. Men aldrig är det någon som talar om att man vissa dagar bara vill skrika högt och gömma sig för världen. Det är ingen som berättar att bara för att man gör ett visst val så ska man sluta att existera på andra bitar i livet. Kan man inte bara vara ärlig. Jag tror inte det finns någon i samma situation som jag som hela tiden, konstant bara är lycklig. Då är de inte människor eller så ljuger de för sig själva.

Jag anser mig själv inte bara vara mamma till två underbara barn, utan även människa, jag är ju fortfarande en egen person med egna behov och egna tankar som måste höras. 

Jag kan bli så arg när jag hela tiden får höra och läsa att allt är så toppen för alla. Är jag ensam om att tycka att det är jobbigt emellanåt? Varför vill alla skriva om bra saker och sätta upp en fasad om att allt är strålande hela tiden. Vem försöker ni lura? 

Missförstå mig inte. Jag är inte bitter, heller inte olycklig. Jag är bara realistisk. Jag är glad för vad jag har, lycklig över att ha två fina barn som ger mig stor glädje. Men det är inte det enda de ger. Mycket huvudbry tillkommer med rollen. Ska det inte vara så? Hmmm...