I det tysta har det pågått en kamp mellan oss. En kamp som har varat i över ett halvår. Men idag så vann jag och mitt sinne kan nu få ro från detta. 

Du var en besvikelse, inte alls som jag hade trott att du skulle vara. Jag kom och såg dig, kände först oro inför vad som skulle komma. Men du var för snabb. För snabb att visa att du befann dig längre ner än mig. 

Du skyndade dig att skaka min hand och berömma mitt hår. varför? För att du själv kanske plötsligt insåg att du inte alls var så speciell som du hela tiden utgett dig för att vara. Du såg att jag hade mer. 

Jag gick därifrån med ett högt huvud och allt annat positivt som jag har kvar. Du står ensam. 

Jag har kvar min familj trots alla motgångar du varit med att utsätta mig för. Jag ser nu att jag är den som är stark. Stark nog att klara av även dig. 

Nu kan jag inte annat än att se framåt, för du är borta. Undanstoppad långt därinne och snart förmodligen även glömd. 

Lycka 

:)